Jag är Maskinflickan och jag ska dö först. Något ligger i mig och det måste ut. Jag har ett galler i halsen, hormonerna får inte nå huvudet. Rent och klart. Jag är Maskinen. Om nätterna drömmer jag motorcykeldrömmar. Att jag ska föda en motorcykel. Och att även jag en gång, när jag låg i min moders mage varit en motorcykel. Min mor bytte ut oljan mot blod. Jag var odödlig men hon gjorde mig dödlig. (norstedts 2006)

 De sitter mittemot varandra. Händerna har valkar och tål att man sticker in nålar i dem. Känns det? frågar hon honom. Han skakar på huvudet. Känns det nu då? Hon sticker hårdare men han bara skrattar. Det känns som en liten nyckelpiga på promenad, svarar han, nu är det min tur. Det kittlar när morfar tar tag om handleden och hon vrider sig under hans grepp. Var inte sjåpig, säger han. Det gör ont men hon skakar bara på huvudet när han frågar. Det känns som en liten gräshoppa bara. En gräshoppa som spelar sin kvällsserenad. (norstedts 2009)

 Ur ett samtal om barn: Orden måste begränsa allvaret/ med sin futtighet/ tvinga ner döden på knä/ Att kärleken syns, att döden syns/ jag är inte hos dig/ Världen är ensam och inte ensam. (autor 2009) 

 (norstedts 2011)